Artiklar

2011-10-26

Kyrkoherde Håkan Rosenquist

- om hur användande av droger kan bli beroende och om vägen till ett drogfritt liv.

Den 25 oktober bjöd Hela Människan personal, styrelse och frivilligarbetare på kräftfest i Bro Församlingshem. Festen inleddes med att Kyrkoherde Håkan Rosenquist berättade ur sitt liv om hur han fastnade i ett omöjligt alkoholberoende och hur han bestämde sig för att leva drogfritt.

- Beroende drabbar alla befolkningsgrupper lika, oberoende av social status. Vissa yrkesgrupper är överrepresenterade på grund av sina mer utsatta positioner men man kan inte skylla sitt beroende på t.ex. dålig uppväxt. Det vi ser på Hela Människan eller på stan är bara toppen på ett isberg. Kanske 3 % av alla beroende visar det på ytan. De flesta är fantastiskt duktiga på att dölja missbruket.

Ruset är det primära och värst - om man kombinerar droger förstärker det ruset kanske 3 - 4 gånger. När unga människor börjar använda droger kombineras ofta drogerna vilket är förödande.

Beroendet kan indelas i 3 faser;

Tidig fas

Som kännetecknas av behov av återställare, toleransökning, minnesluckor, ökat begär Man vänder på begreppen orsak och verkan och skyller sitt missbruk på händelser omkring sig i stället för att konstatera att händelserna beror på missbruket.

Mitt fas

Problem med familjen, problem på jobbet, problem med ekonomin, problem med rättsväsendet.

Slutfas

Man når botten med heltidsdrickande, depression och önskan att få dö

Om man väljer att sluta får man räkna med en abstinensperiod på ett par år med störst återfallsrisk vid 3 och 6 månader.  Återfaller man till bruket så börjar man inte från början utan hamnar direkt på den nivå där man upphörde att bruka droger.

Tillfrisknande kräver sjukdomsinsikt och en ärlig önskan om hjälp att komma ur beroendet. Man måste få hjälp till insikt om att missbrukat kan hejdas och man måste acceptera att kravet för tillfrisknande är att man slutar helt med alkohol och andra droger. För den som vill sluta med missbruket är det viktigt att få träffa människor som levt med missbruk och som lyckats ta sig ur det och som utan pekpinnar kan stötta, och hjälpa. Man måste få hjälp att lära känna sig själv och få nytt hopp, Det nya umgänget med trofasta vänner som är belåtna med att vara nyktra är en nödvändighet.

----------------------------------------------------------------

Intervju, tidigare publicerad i Magazin24.se -

Håkan Rosenquist

Bäst att leva väl, men om man inte klarar det så går det att komma igen. Så kan man sammanfatta kyrkoherde Håkan Rosenquists liv.

Håkan är kyrkoherde i Kolsva, ett spännande, egentligen omöjligt men roligt arbete säger han.

– Att vara kyrkoherde är förutom att vara präst, arbetsledare, teolog, verksamhetsplanerare, visionär, inspirationskälla och ekonom. Dessutom måste man ha förmåga att driva verksamheten framåt säger Håkan Rosenquist.

Kyrkoherde Håkan Rosenquist             foto privat

– Egentligen passar det här arbetet mig. Jag gillar att ha många infallsvinklar på arbetet och det stämmer väl med de kunskaper och erfarenheter jag förvärvat under tiden innan jag blev präst.  

Reservofficer och projektledare på ASEA

– Jag var reservofficer i 15 år. Det har jag haft stor nytta av. I det militära fick jag en ovärderlig praktisk ledarskapsutbildning. Man kan utbildad sig teoretiskt i ledarskap, men det räcker inte om man skall bli en bra ledare. De praktiska kunskaper jag förvärvade som officer har jag stor nytta av i mitt arbete i Kolsva.

– I 15-16 år arbetade jag som civilingenjör på ASEA. I Mitt arbete där hade jag ett övergripande projektansvar för planering, ekonomi, produktion, transporter, montage och igångsättning av kraftverksbyggen.

– Mitt ansvarsområde var vattenkraftsrelaterat. Eftersom ASEA sålde över hela världen fick jag resa mycket, kanske 2-3 utlandsresor på bara en vecka. I 5-6 år levde jag en stor del av min tid i Afrika.

– Tiden där gav erfarenheter som utvecklade mitt tänkande. Kulturerna i olika delarna av Afrika ger ett annorlunda perspektiv på livet. Bistånd är nog bra, men i Afrika betyder inte hög materiell standard ensamt att man lyckats. Där ägnar man tid åt att ta hand om varandra. Där är inte almanackan så viktig, man kanske inte ens har en klocka.

– Aldrig har jag, trots den materiella nöden, sett så många tindrande barnaögon som i Afrika.

Mitt mål var att bli VD

Varför lämnade Du ASEA och blev präst?

– Jag förstod att den frågan skulle komma. För att svara på frågan måste jag börja från början av utbildning och yrkesliv.

– Min målsättning från gymnasietiden och framåt var att hamna på en VD-stol. Det gick ganska bra för mig i skolan och efter tiden på Chalmers antogs jag till en ledarskapsutbildning på ASEA. Vi var 100 som sökte och 10 som antogs. Jag var en av dem.  De som gick utbildningen skulle fostras till internchefer på ASEA.

– När jag var klar med den utbildningen började ett tufft arbete, som jag i och för sig gillade men som ledde till att jag fick problem.

Det blev för mycket alkohol

– med arbetet följde att jag ofta var på resande fot. Det handlade om att representera med kunder. Med det följde allt för stort och regelbundet alkoholintag. Jag blev alkoholberoende. Det gick så illa att i mitten av 80-talet förstod jag att jag måste få ett slut på festandet annars skulle det gå åt pepparn.

– 1986 sa jag upp mig från ASEA och lämnade familjen. Som de flest andra som dricker för mycket lastade jag orättvist över ansvaret för mitt beteende på min omgivning, bland annat på min dåvarande hustru. När jag sa upp mig stod mina kamrater på ASEA och såg ut som stora frågetecken. De hade inte förstått att jag höll på att gå under.

– Jag hade kontakt med en kusin i Los Angeles i USA och flyttade till henne. Jag bestämde mig för att sluta dricka. Efter en del återfall, bland annat vid en resa till Mexico beslutade jag att åka tillbaks till Sverige igen. Där skulle jag ta tag i mina problem.

– Jag kontaktade AA-rörelsen även kallad Minnesotarörelsen. De såg till att jag fick en 5 veckors behandling. Det här var 1987. I rehabiliteringen ingår att man skall gå igenom 12 steg för att komma till rätta med sig själv.

Nya värderingar

– Rehabiliteringen gjorde att jag fick nya värderingar. Mitt tidigare intresse för att göra karriär och bli VD gällde inte längre. Det här blev mitt första steg mot att bli präst.

– Efter behandlingen gick jag en 2-årig utbildning för att bli drogterapeut. Utbildningen leddes av terapeuter från Island men även från USA, där man kommit mycket längre än i Sverige.

– Under utbildningstiden arbetade jag som terapeut i Örebro. I mitt arbete där hade jag kontakt med flera företag som ville ha hjälp med rehabiliteringen av anställda, Volvo, Bofors, Försvaret, Sakab etc.  Det var en värdefull tid när jag fick hjälpa folk tillbaks till ett hyggligt liv.

– I mitt arbete med människor kom jag underfund med att det krävdes en andlig dimension för att man skulle lyckas. Den insikten mognade steg för steg och gjorde att jag började studera teologi i Uppsala. Det mesta av utbildningen skedde på distans.

– 1990 sökte jag till Svenska Kyrkan i Västerås, som antog mig som prästkandidat. Samtidigt som jag fortsatte att både läsa och arbete gick jag i en samtalsgrupp. Samtalen ingick i förberedelserna inför arbetet som präst. Efter ett avslutande år på Pastoralinstitutet i Uppsala vigdes jag till präst i januari 1996.

– Jag gillar att vara kyrkoherde

– Nu är jag präst och kyrkoherde i Kolsva. Som jag sa inledningsvis, att vara kyrkoherde innebär att man har många infallsvinklar på arbetet. Att vara kyrkoherde innebär att man till en tredjedel är präst. Två tredjedelar sysslar kyrkoherden med personalfrågor, planering och administration. Det finns ingen utbildning till kyrkoherde, därför har mitt tidigare liv gett ovärderliga kunskaper som varit till stor hjälp i arbetet.

Vad tycker Du bäst om i ditt arbete?

– Allt som ingår i mitt arbete trivs jag med. Det är den totala tjänsten jag känner mig tillfredsställd med. Jag skulle nog inte trivas som enbart präst.

– Själavården är viktig. Den är varje prästs ansvar men jag tror att min roll som kyrkoherde skrämmer lite, så de som söker själavård kontaktar nog hellre våra komministrar.

Vi kommer in på hur vården fungerar. Samhället klarar inte av att möta alla problem. Politikerna vill i allt större utsträckning att kyrkan och andra frivilligorganisationer skall ta över problemlösningarna.

– I Kolsva samarbetar skolan och kyrkan. Vi möts varje termin och resonerar om värderingar och om hur vi måste agera tillsammans för att alla skall trivas i en god samvaro. Det är roligt och nödvändigt men var går gränsen för vad kyrkan med sina begränsade resurser orkar med säger en något bekymrad kyrkoherde.

Känner Du dig stark nu?

– Stark, säger Håkan, det viktigaste jag lärt mig är att störst styrka har jag när jag erkänner mina egna tillkortakommanden och svagheter. Han citerar Paulus som säger ”När jag är svag är jag stark”. Man måste lära sig att ta sig själv på lite mindre allvar. En stor portion självironi tillsammans med humor är inget dåligt vapen mot dumheter. Det är egenskaper, som jag tror jag förvärvat med åren.

Håkan och Lena Rosenquist kopplar av med fiske vid fritidshuset vid Östersjön

Foto privat

Familj och fritid

Håkan har en större familj nu. Hans hustru Lena är sjuksköterska och arbetar på psykiatrin i Köping. Håkan har två döttrar och Lena har en dotter. Tillsammans har de ett barnbarn och ett till är på gång.

Lena och Håkan har ett sommarställe.

– Det är vårt Shangri La där vi kan koppla av säger Håkan. Det ligger på Östersjöstranden söder om Oskarshamn.

– Vi reser en hel del. Bland annat kryssade vi för något år sedan på Amerikanska västkusten, fram och tillbaks från Los Angeles till Cabo San Lucas i Mexico, en fantastisk resa med flera intressanta strandhugg.

– Jag läser en hel del, mest facklitteratur och politik. Jag löser korsord och eftersom jag är matematiskt intresserad löser jag suduko, men det är faktiskt inte så roligt längre eftersom de svåraste är lite för lätta att lösa säger Håkan med en glimt i ögat.

Håkan tillsammans med ”livförsäkringen” Zack” på mentaltestövning

foto privat

– Du får inte glömma hunden. Den är mitt stora vardagliga fritidsintresse. Den kräver två timmar per dag och får därmed ses som en god livförsäkring. Nu i helgen skall hunden och jag till Eskilstuna där vi skall delta i en lydnadstävling. Den stora schäfern ligger stilla under Håkans skrivbord. Han verkar lyssna på husse när han berättar om deras gemensamma äventyr.

Carl Olov Persson (tidigare publicerat på Magazin24.se)