Sök

Tipsa en vän Skriv ut 1 kommentarer

Eva Dalén Persson vill inte ha ett skrivbord mellan sig och den hon möter. För åtta år sedan slutade hon som arbetsförmedlare och började ett nytt liv som chef för en verksamhet som ser till hela människan. "Hela Människan" - är ett socialt företag byggd på kristen grund som inte ägnar sig åt välgörenhet. "Välgörenhet förminskar människor", säger Eva Dalén Persson bestämt. Övertygad om att varje människa har förmåga och vilja, att klara sig själv.

- Vår organisation startade på 70-talet av församlingsmedlemmar som ville göra något för missbrukarna på torget. Men att vara mottagare av hjälp skapar en beroendeställning. Man blir passiv och det motverkar växande.

Hon talar av egen erfarenhet. Eva Dalén Persson har inte suttit på torget eller varit utslagen - men hon vet vad det innebär att tvivla på sin egen förmåga. Som liten var hon en tyst flicka som aldrig sa ifrån. En scoutledare trodde på hennes förmåga - det fick henne att växa. Ännu mer växte hon när en lärare på universitetet imponerades av hennes hemtentor. Bekräftelsen fick henne att inse att hon faktiskt är bra på att uttrycka sig.
"Jag kan" har blivit ett slags mantra för Eva.

När hon tillträdde som chef för Hela Människans lokala enhet i Sala och Heby i Västmanland för åtta år var det en liten mötesplats för hemlösa och personer med missbruksproblem. Kommunen hade dragit ner sina bidrag till verksamheten och hon började med att fråga kyrkorna, försäkringskassan, arbetsförmed-lingen och socialtjänsten: Hur kunde Hela Människan vara en länk i kedjan av insatser för långtidsarbetslösa? Intresset var stort och idéerna många - men några pengar fanns inte.

Nästa steg blev därför att söka projektmedel. Eva lyckades få EU-bidrag till en verksamhet som skulle fokusera på arbetsrehabilitering för människor med missbruksproblem. De fick 100 000 kronor och tillgång till Nordeas gamla banklokaler i Sala.
Hon började med inte mycket mer än en idé om att göra något för andra. I dag har hon yttersta ansvaret för 25 anställda och är daglig arbetsledare för 15 av dem i den verksamhet som startades i Heby för fem år sedan.

- När vi startade sa vi att om vi fick in 300 000 under ett år skulle vi vara nöjda. Förra året tjänade vi 500 000 och i år har vi redan toppat det med ytterligare 100 000.

Eva Dalén-Persson är fena på att söka pengar till verksamheten hon driver. Det är inte en sak hon skulle säga själv, men det säger en kollega på Hela Människans nationella kansli i Stockholm. Själv berättar hon luttrat att hon föredrar bidrag från Allmänna arvsfonden framför EU-pengar. Handläggarna är trevliga och byråkratin inte så fyrkantig.

Det står heller inte stilla när det gäller idéer om vilken verksamhet detta sociala företag byggd på kristen grund kan bedriva. De började med en secondhandrörelse och ett café i en pittoresk trävilla från förra sekelskiftet. Nu driver de också en kvinnogrupp i Sala och hjälper pensionärer som inte kan handla själva och som inte har kontakt med hemtjänsten.

Den senaste innovationen är rumsuthyrning till anhöriga som besöker intagna på den slutna kriminalvårdsanstalten i närheten. Kommunen bekostar trerumslägenheten och Hela Människan hyr ut bäddarna för 100 kronor natten. De bäddar med rena lakan, fyller frysen med bröd och hämtar vid tågstationen om det behövs.

Varifrån kommer uppfinningsrikedomen?

Eva har svårt att svara på det. Hon är äldst av tre systrar och lika ansvarstagande som storasystrar brukar vara förstås. Inget barn som syntes och hördes, men en modig person.

- Jag har alltid gett mig in i sådant som jag inte tror att jag kan. Det är jobbigt att anta utmaningar, men jag har lärt mig att genom att ligga på gränsen till vad man klarar av så utvecklas man.

Eva beskriver sig som tävlingsinriktad - men tävlar bara mot sig själv. I verksamheten hon leder är det arbetsgemenskapen och värmen medarbetare emellan som är det viktiga.

- När jag lämnade skrivbordet och ställde mig öga mot öga med mina medmänniskor såg jag vilken kraft, vilka resurser, som finns hos dem. Som ledare har jag följt mångas utvecklingsprocess och bland alla dem är det knappast fler än två som har uttryckt att de inte vill jobba, säger Eva.
En annan sak är att det inte finns plats för alla sorters människor i det vanliga arbetslivet. Annorlunda är det inom Hela Människan. Eva säger att hon aldrig har mött en sådan generositet som på deras personalmöten. Kanske beror det på att alla är tilltufsade av livet. Det är i alla fall inte för att de är stabila och lyckliga som de är bra på att bekräfta varandra.

Text: Maria Ejd. Foto: Anna Simonsson, artikeln har tidigar publicerats i tidningen - LIV Ledarskap i Vården, nr 1 2009.

- Här bjuder vi varandra på egna tillkortakommanden och bekräftelse på ett sätt som jag inte har upplevt någon annanstans. Vi har roligt och jag tror det beror på att vi vågar blotta oss.

De flesta av de 15 anställda har kommit hit efter lång sjukskrivning, kriminalitet eller socialbidragsberoende. Eller efter en kombination av alltsammans. Många har varit borta från arbetsmarknaden i uppemot tio års tid. I somras tog Eva första gången på sex år kontakt med Försäkringskassan för att sjukanmäla en av dem. Hon kände sig nästan lite löjlig för att hon inte visst hur det gick till.

Utbrända, kriminella, funktionshindrade - alla ställer upp. Precis som de omkring 40 deltagare som arbetstränar på Hela Människan. De står i butiken, städar, hämtar varor, lagar mat eller bakar. Allt mellan några timmar i veckan till vad som motsvarar en heltid.
- Vi har aldrig haft problem med att få folk till våra arbetspass. Nu senast diskuterades lördagsöppet och jag var tveksam till idén, men de anställda vill gärna arbeta mer, så det blir som de vill.

Eva vill gärna ha kontroll. Ska det bytas gardiner vill hon gärna ha sista ordet. Men hon beskriver sig som en ledare - ingen chef. En demokratisk sådan som ser till att alla är med och säger sitt på veckans stormöte.

- Demokrati är viktigt och visserligen är jag verksamhetens ledare, men jag ser mig inte som en chef och med det menar jag att jag inte har ett ovanifrånperspektiv.
Uppstår gnissel i gruppen tar hon tag i det på en gång. Raka samtal är vad som gäller. Inte för att hon har särskilt stor erfarenhet eftersom det sällan uppstår problem. Vad det beror på har hon svårt att riktigt förklara.

- Det kan inte bero på mig i alla fall. Men en sak har jag lärt mig och det är att stödja goda förebilder. På det sättet måste jag inte vara ständigt närvarande för att det ska fungera.

Det är viktigt för henne att omge sig med medarbetare som delar hennes värderingar och ser det goda hos människan. Som tillåter kamraterna att vara ledsna och arga - men som ser alla som resurser. Det är märkligt lätt. Hon hade en tanke om att alla skulle ta ledigt en måndag för att de hade jobbat så hårt, men det var inte populärt.

- Om något så måste jag ibland dämpa deras engagemang. Många vill så mycket - och så tar inte den öppna arbetsmarknaden emot dem. Vilket slöseri!
Hon ser varje dag som ett exempel på att hon har rätt i sin tro på allas förmåga att komma tillbaka till ett arbetsliv.

- Varje dag möter jag människor som har varit borta från arbetsmarknaden hur många år som helst. Jag ser att när de kommer i ett kreativt sammanhang och blir tagna på allvar - då är utvecklingen lavinartad. Det är det som driver mig: Att se människor växa.

Hennes styrka som ledare - har hon fått höra - är att hon tror på sina medarbetare. Och visar det. Bekräftelse kan vara att inte gå förbi utan att säga hej, eller att uppmuntra dem i det de gör. Bekräftelse i form av små presentkort, en fest eller en SPA-behandling är inte heller att förakta.

Eva gör det för att hon märker att många - precis som hon - utmanar sina gränser.

- När vi hade Luciatåg sjöng en av medarbetarna, som har lidit av social fobi, solo. Hon pratar redan om att lussa för andra nästa år.
Om hon är stolt över något i sitt ledarskap så är det sin förmåga omge sig med personer som skapar en tillåtande och varm atmosfär. Eva tycker om att bestämma - visst. Men det bästa med arbetet är att de har roligt tillsammans. Trots en hel del sorg och bedrövelse.

- Det här är ju ingen fridfull arbetsplats precis. Här inträffar dödsfall, skilsmässor, vårdnadstvister och återfall i missbruk. Egentligen är det konstigt att vi har så bra stämning, men jag tror att det beror på just det att alla är mer eller mindre tilltufsade av livet - och därför så glada över det de har.
Och så är det där med att möta varandra i ögonhöjd. Alla på Hela Människan är viktiga för verksamheten och ingen är förmer än någon annan. Det känner medarbetarna.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Eva Dalén-Persson

Eva Dalén-Persson och medarbetaren Susanna Norberg sorterar bland den mängd saker som lämnats till deras secondhandrörelse.