Marie Jansson - 16 månader som drogfri

Marie Jansson har missbrukat i nästan 30 år, varit nära att förlora vårdnaden om sina söner. Men nu är hon drogfri sedan en tid tillbaka. Hon tackar Gud för att RIA fanns när hon själv befann sig i sitt livs djupaste kris.

Marie är ingen vanlig kvinna på 46 år. När jag träffar henne bär hon ett par tuffa solglasögon och har en fin solbränna. Jag känner direkt en värme från hennes ögon då hon plockar av sig solglasögonen.
- Förlåt att jag kommer lite sent. Jag satt i pyjamas när ni ringde.

Och visst förlåter jag henne, jag är ju sådan. Men till saken hör också att hon har arbetat i 40 timmar i helgen med att laga mat för 300 personer på Anonyma Alkoholisters (AA) konvent.
Marie har missbrukat alkohol sedan hon var 16 år och dessvärre stannade det inte bara med alkohol.
- Jag har provat på allt, tog alla droger jag kom över, tabletter, heroin, LSD, förklarar hon.
Hon har varit gift flera gånger och har två söner, en på 21 år och en annan på 26 år. Hon berättar att hon är stolt att det gått bra med sönerna trots hennes missbruk. Hon berättar vidare att flera gånger under sönernas uppväxt var nära att hon blev av med vårdanden av dem. Men på något sätt lyckades hon alltid lämna myndigheterna utan bevis, eller övertala psykologen att hon bara skulle fokusera på barnen och inte drogerna.
- Jag var som en kamelont, om socialen sa att jag missbrukade alkohol började jag knapra tabletter istället, då syntes inte något på alkoholtestet, förklarar Marie.

Moraliskt förfall
När Marie ser tillbaka på sina trettio år som missbrukare känner hon ånger för de saker hon har gjort mot andra människor. Framförallt det "moraliska förfallet", som hon själv beskriver sitt beteende.
- Jag hade inga skrupler, jag stal och lurade människor på pengar på de mest otroliga sätt, fortsätter hon.
Men hon känner ändå att det var hennes liv, och det har gett henne massor av kunskap och erfarenhet inför det drogfria liv hon lever i dag.

- Jag kan vara så otroligt tacksam för det lilla vardagliga i livet. När jag var yngre trodde jag att lyckan var så mycket större än att få rå om ett eget hem eller få ta en cykeltur ner på stan. När jag drogade sa jag ofta "jag hatar mitt skitliv", men jag har kommit underfund med att det är mitt liv och jag har levt detta, så jag har slutat säga på det viset. Det känns som mitt liv är värdefullt idag.
- Jag har varit drogfri i 16 månader nu och jag känner en sådan lyckokänsla för detta. Jag tror inte att jag skulle klara av att falla ner så djupt ännu en gång till. Faller jag tillbaka till drogerna igen tror jag det leder till min död.
Marie berättar om livet som alkoholist och knarkare, och det är ingen dans på rosor. Man skjuter upp allting, "Jag tar tag i det i morgon" - mentaliteten är mycket stark. Missbrukaren stänger av alla känslor, utom abstinensen och glädjekänslan när man får ta droger. Alla andra känslor är helt tomma. För att inte tala om känslor för andra människor, som absolut inte existerar.
Hon talar vidare om en spiral av dåligt självförtroende där hon inte trodde att hon var värd något annat liv än som drogmissbrukare.
- Under mina år som drogmissbrukare gav jag oftast upp innan jag hade försökt. Jag visste att mitt missbruk var fel, men jag mådde psykiskt dåligt att jag inte kunde göra något åt det.

Tappade fotfästet
I många år kunde Marie föra ett ganska normalt liv med jobb och två barn hemma. Visst var det många som ifrågasatte hennes förmåga att ta hand om sig själv och barnen. Men med kameleontbeteendet tog hon sig alltid ur situationen.
Hennes resa till botten började runt 2000 då hon blev änka och samma år flyttade äldsta sonen hemifrån. (Den yngre handikappade sonen bodde då redan hos sin fosterfamilj).
- Då slog det helt bakut för mig och jag tappade fotfästet, jag blev vräkt från min fyra i Märsta utanför Stockholm och lämnade lägenheten med en ryggsäck. I det läget hade jag absolut inga tankar på att sluta med droger, beskriver Marie.
Nu i efterhand kan Marie tänka tillbaka på den händelsen. Hon var förkrossad för alla saker hon fick slänga och de som hon blev tvungen att magasinera. Naturligtvis räckte inte pengarna efterhand för att betala för magasineringen, så hon förlorade även dessa saker.
- Jag trodde mina saker hade ett värde, idag vet jag att det inte är så. De enda jag saknar är mina fotografier, konstaterar hon.
Livet som hemlös startade. Marie hade gett upp och accepterat att hon var alkoholist och knarkare. Hon bodde i bilar, trappuppgångar, soprum och utomhus. Ibland blev hon sänd till något behandlingshem men hon var inte tillräckligt motiverad för att sluta med drogerna. Marie flackade runt och någon gång runt 2004 kom hon till Örebro och då börja hon besöka RIA-Dorkas.
- Tack gode gud för RIA-Dorkas och att de hade öppet de där fyra timmarna på förmiddagen, utbrister Marie.
På RIA kunde hon tvätta kläder, få en bit mat och ta sig en dusch. Hon blev bra bemött av personalen och kände sig alltid välkommen trots att hon var drogmissbrukare och ofta luktade illa.
- Jag minns värmen, mottagandet. Att jag inte behandlades annorlunda oavsett om jag var full, påtänd, arg, eller glad. Livet hade varit mycket svårare utan RIA, fortsätter hon.
Hon berättar att det i princip inte fanns någon annan hjälp att få på dagarna. Här kunde man ringa socialen eller få hjälp med något annat. Marie fick aldrig känslan av att vara till besvär utan personalen hade verkligen tid för att möta och samtala med dem som gick dit.
2006 kom Marie in på ett behandlingshem och det blev vändningen för henne. Sedan juni 2006 har hon bestämt sig för att vara drogfri. Visst fick hon något återfall men idag, snart tre år senare, sitter hon här och samtalar om tiden som drogmissbrukare.

Jag frågar henne vad man kan göra för att förbättra RIA ännu mer. Hon sitter och tänker en lång stund och säger sedan:
- Det går nog inte att göra det bättre med de resurser de har. Men hade de mer pengar skulle jag nog säga att de kunde förlänga öppettiderna. Får jag drömma lite önskar jag att det fanns ett hus med korttidsboenden med stöd och aktiviteter för dem som befinner sig i samma situation som jag var i, ett sådant hus skulle jag vilja driva.
Marie avslutar med att berätta att hon vill börja studera till behandlingspedagog och hon hoppas komma in på en utbildning till hösten. Jag önskar henne lycka till tänker att hennes livserfarenhet verkligen kan göra skillnad den dag hon får sitt framtidsyrke.

Text och foto:
Daniel Ryderholm