Tipsa en vän Skriv ut 0 kommentarer

Fattigdomen ökar i Sverige. Omständigheter som i rika familjer inte får några sociala konsekvenser anses i fattiga familjer vara grund för tvångsomhändertagande. Socialtjänstens uppsåt är nog goda men dess arbetssätt driver på en olycklig utveckling. Det är djupt orättvist, eller för att apostrofera Heidenstam: "Det är en skam, det är en fläck på Sveriges baner, att föräldrarätt heter pengar". Det skriver Magdalena Sundqvist och Anna Rosenhall vid Öppen gemenskap i Umeå.

I VK nyligen (19/11) fanns en artikel med rubriken "Kyrkan gav mig mat när sociala vägrade". Artikeln handlar om Lena som berättar att socialtjänsten hotat att ta hennes barn ifrån henne "Varför ska jag ifrågasättas som förälder bara för att jag är fattig?" är en fråga hon ställer som det finns anledning gräva djupare i.

Ja, själva fattigdomen gör Lena till en dålig förälder! Det är definitivt inte vår åsikt men en slutsats av det vi ser. Lenas rädsla att gå till socialtjänsten är begriplig, även om vi beklagar den och tror att socialtjänstens uppsåt i grunden är gott. Men vi behöver alla öppna ögonen för systemrelaterade fördomar, skapa fler öppenvårdsinsatser inom socialtjänsten och börja jobba med mycket tydligare klientperspektiv i bland annat utvärderingar av socialt arbete.

Rädda barnen visade i sin uppmärksammade rapport tidigare i år att fattigdomen ökat markant. 2003 låg den kring 10 procent av befolkningen. 2010 levde 50 procent fler i fattigdom, ungefär 15 procent av den svenska befolkningen.

Av alla barn i Sverige handlar det om 11,5 procent, 220 000 barn. Framför allt barn med utländsk bakgrund, barn i storstädernas förorter och barn till ensamstående. Rädda barnen drog slutsatsen att hela systemet för den ekonomiska familjepolitiken måste ses över, göras om. Vi håller med. Men även andra socialpolitiskt viktiga områden behöver ses över.

Kalle skolkar från skolan och bor själv med sin ensamstående mamma som för 15 år sedan drack för mycket alkohol. Eftersom hon har en svag ekonomisk situation så är risken överhängande att han så småningom familjehemsplaceras. Samtidigt skolkar Sture från skolan men bor hos bägge sina föräldrar som även de för 15 år sedan drack för mycket alkohol och gör det än i dag. Men de har en god ekonomisk situation så han blir troligen kvar i sitt föräldrahem.

Det här är antaganden. Sådana här omständigheter går inte att klarlägga för vanliga medborgare eftersom socialtjänsten har (och ska ha) sekretess i alla frågor som rör enskilda personer. Stures familj kommer med all sannolikhet inte ens till socialtjänstens kännedom: Föräldrarna har en stabil ekonomisk situation och ingen i deras närhet skulle ha mage att lägga sig i deras privatliv. Att dricka några glas vin varje dag är i deras kretsar snarare fint.

Den svenska missbruksvården, med sina rötter i fattigvårdslagstiftning, är uppbyggt med tanke på socialt marginaliserade personer, medan själva alkohol- eller drogbruket inte är lika mycket i fokus. Fyra av fem personer med ett beroende får ingen behandling konstaterade den parlamentariska Missbruksutredningen och de många föräldrar som finns i den gruppen anmäls sannolikt aldrig till socialtjänsten.

Som föräldrar är Stures därmed "godkända" i socialtjänstens ögon eftersom myndigheten inget vet och inget hör. Kalles morsa däremot har stämpeln i pannan för överskådlig tid. Det här är inget vi hittar på. Missbruksutredningen som kom i våras har bland annat visat att alkoholkonsumtionen i sig är mindre bestämmande för huruvida man får missbruksvård.

Mera avgörande är en marginaliserad social situation och tidigare vårderfarenheter. Många föräldrar med omfattande och problematiskt alkohol- och drogbruk får förmodligen ingen behandling i dag vilket är allvarligt men förskonas samtidigt från att ifrågasättas som föräldrar av socialtjänsten.

De flesta fattiga människor reagerar som genomsnittsmänniskan och oroas när deras livssituation är pressad, kanske får de ökad ångest och viss depression som följd.

Om Kalles mamma då söker läkare som sjukskriver henne så kommer det snart till socialtjänstens kännedom, för hon är redan inskriven, och psykisk sjukdom hos vårdnadshavare är en graverande omständighet. Men om Stures föräldrar söker sjukvård på grund av ångest och depression kommer det aldrig till socialtjänstens kännedom. I deras kretsar är det normalt att äta Prozac och en bra drivkraft med ångest, så ingen kommer på tanken att anmäla att här finns det barn som far illa.

Helt klart kan barn fara illa bara av det faktum att det endast finns en vuxen som både har brist på både pengar och tid. Men vad är den känslomässiga bindningen värd? Mår verkligen barnen långsiktigt bättre av att flyttas till en helt okänd familj till en kostnad av 1 500 kr per dygn? Det har nämligen socialtjänsten råd med: att familjehemsplacera. Men att ge ekonomiskt bistånd till den som har skulder och ge praktisk hjälp i form av till exempel städning finns inte som alternativ.

I stället förstärks en utveckling där en redan skuldtyngd förälder bli allt mer "misslyckad" både som förälder och vad gäller materiella och ekonomiska resurser. Rimligtvis känner barnen sig minst lika misslyckade eftersom barn ofta är lyhörda för hur föräldrarna mår.

Familjehemsplaceringarna ökade med 30 procent mellan åren 2002 till 2008, trots att man vet mycket lite om den sammantagna effekten för enskilda barn. Tvärtom finns studier som visar att barn och ungdomar i pågående familjehemsvård presterar sämre jämfört med normalbefolkningen samt att de lämnar skolan med låg utbildningsnivå, vilket inte var ett problem förr. Även Vanvårdsutredningens slutsatser manar till eftertanke.

Rapporten som kom till den parlamentariska socialförsäkringsutredningen härom veckan är också oroväckande. Bland annat visar forskarna att unga med förtidspension/aktivitetsersättning är klart överrepresenterad bland dem vars föräldrar har en inkomst som understiger genomsnittsinkomsten.

Som vi förstår forskarna drar de slutsatsen att det inte är själva funktionshindret som avgör om en ung människa förtidspensioneras utan det faktum att deras föräldrar är låginkomsttagare. Om Kalle får ADHD är risken stor att han förtidspensioneras medan Sture som också har ADHD på något sätt klarar sig ändå. Vad får Sture som gör att han klarar sig? Mycket tyder på att det är pengarna som spelar roll.

Förra julen kom ensamstående föräldrar till Öppen gemenskap i hopp om att få hjälp med julklappar till sina barn. Vi hade inga sådana resurser men hjälpte till att söka särskilt stöd hos socialtjänsten med mera. Mamman fick ett extra stöd, 200 kr till julklappar åt sin tonåring. Men handen på hjärtat alla som har besökt en sport- eller klädbutik: Hur mycket julklappar tror ni det blir för 200 kr?

Vilken mamma frågar sig inte i ett sådant läge om inte hennes barn får det bättre hos en annan familj? Att kunna handla saker till sina barn är grundläggande i vår kultur. Men vad säger det om oss att vi lägger så liten vikt vid de emotionella och andra band som finns mellan barn och föräldrar? Hur påverkar det barn att separeras från sina föräldrar?

Vi pratar om genomgripande förändringar i känsliga åldrar där minderåriga flyttas från föräldrar de delat hela livet med, en konkret, existentiell, ofta biologisk och i vissa avseenden andlig gemenskap utan att man vet nästan någonting om alternativet.

Vi är av den bestämda åsikten att barn i första hand ska bo hos sina ursprungsfamiljer, biologiska eller adopterade, förutom vid extrem vanvård. Det finns ett mycket litet stöd för tanken att fattiga barn får det bättre av att flyttas till nya hem eller institutioner. Omständigheter som i rika familjer inte får några sociala konsekvenser anses i fattiga familjer vara grund för tvångsomhändertagande.

Det är djupt orättvist, eller för att apostrofera Heidenstam: "Det är en skam, det är en fläck på Sveriges baner, att föräldrarätt heter pengar".

 

Magdalena Sundqvist

Anna Rosenhall

 

Gå till Öppen Gemenskaps sida på www.oppengemenskap.se