Najmi Olsson - eldsjälen

Najmi växte upp i en skyddad frikyrklig värld där hon knappt såg någon alkohol. När hon var sjutton år började hon arbeta i en affär där hon förvånat märkte av affärsinnehavarens skiftande humör. Hon förstod snart att han hade problem med spriten. Affärsinnehavaren dog så småningom och Najmi som hade växt upp med att ett missbruk av alkohol var en stor skam, blev förvånad och positivt överraskad att mannen sörjdes av fru och barn, trots hans tillkortakommanden och hans "syndiga leverne".

För Najmi som var 21 år började livets resa, hon flyttade till Kristinehamn, sedan Karlstad. Till Örebro kom hon 1964, där hon snart började en mentalskötarutbildning. 1971 började hon som volontär på Hela Människan RIA-Dorkas, hon tillhörde fredagstemet. Sen bar det iväg till Stockholm för studier på Kaggeholms folkhögskola. Samma år träffa hon sin man Arne som hon gifte sig med året efter.

Najmi hade bestämt sig för att hon ville arbeta med människor och relationer:
- Jag är ju en storasyster och jag tog alltid hand om min två yngre bröder.
Livet på barndomsgården bär också med sig minnen av hennes diakonala ådra. När hon var i tonåren tog familjen emot sommarbarn från både Tyskland och Stockholm. Barnen var i 2-3 års åldern och Najmi tog gärna hand om barnen. Hon minns särskilt en tysk flicka som tunn som en pinne kom från efterkrigstidens Tyskland. Denna tyska flicka kom senare i livet tillbaka till Sverige för att hälsa på sin "barnflicka" Najmi.
1974 anställdes Najmi på halvtid på RIA-Dorkas. Detta kom sex år senare att utökas till heltid och från 1982 kom hon att bli föreståndare.
- Jag har levt inom en "full" värld i snart 40 år säger Najmi med glimten i ögat.

Hur kom det sig att du stannade trettio år på RIA?
- Ja den frågan har jag ställt mig själv ibland. Det har varit många tuffa år för RIA och även för mig privat. Jag måste väl säga att jag har haft roligt nästan jämt trots att vi har hunnit byta lokaler minst sju gånger under den tid jag arbetade, säger Najmi.

Hon fortsätter att förklara att hon har drivits av ett stort människointresse. Att finnas med och hjälpa och stötta utsatta i stort och smått har varit något som hon har trivts med. Hon har varit med på så många bröllop, begravningar och andra tillställningar.

- Jag har fått gå in som en extra familjemedlem i mångas liv, förklarar hon.
Fortfarande har hon många människor som hon följer sedan länge, det kan ha varit människor som har lyckats förändra något i sitt liv, eller personer som fortfarande sliter för att bli drogfria.
- Det bästa med arbetet på RIA har varit just detta; att kunna följa människor i deras liv, vara närvarande och att få lära känna dem på djupet. Speciellt om de har förändrat och förbättrat sina liv genom till exempel att bli drogfria, gifta sig, utbilda sig och så vidare. Sen tror jag att alla mina år på RIA har gjort så att många människor har känt igen mig och det har givit dem en trygghet att besöka oss.

Inga barn men ändå farmor
Najmi och hennes man fick aldrig egna barn. "Men jag är ändå farmor" utbrister hon. Hur hänger detta ihop? undrar jag.
Najmi berättar att hon har kontakt med en ensamstående mamma som har två barn. Mamman som inte har sina rötter i Sverige frågade en dag om inte Najmi kunde bli farmor till hennes barn på 4 och 8 år.
- Jag passar dem, hämtar och lämnar dem på dagis, säger hon.

Du har arbetat på RIA i trettio år och flera år som volontär, hur känner du att arbetet har förändras genom åren?
- Det var mer gränser förr, det var verkligen svårt att säga att man var kristen i den här branschen när jag började, det sågs som en belastning. Så är det inte idag.
I början av min karriär på RIA arbetade frivilligorganisationerna, kommunen och andra aktörer ganska fristående, utan samarbete mellan varandra. När vi, Länkarna och Verdandi började nätverka för 20 år sedan var detta nytt, nu är det en självklarhet.

Dock var församlingarna lite mer engagerade i verksamheten historiskt sätt än vad de är idag. Jag tror att församlingarnas engagemang är viktigt, inte minst för det nätverk som finns inom församlingen kan betyda att man kan lämna det destruktiva "drognätverket" som våra gäster ofta befinner sig i.
På sjuttiotalet var drogandet ungefär som nu fast blandmissbruket var inte lika utbrett. Många unga, fina människor dog då. Idag tycker jag det är lite bättre, kommunen och andra instanser tar tag i dessa människor lite tidigare och dödligheten är inte lika hög, de lever i alla fall lite längre, förklarar Najmi.

Najmi kan se att blandmissbruket och tablettberoendet har ökat i Örebro under de år hon har arbetat. Hon har också sett en hårdnande attityd ifrån hyresvärdarna där dessa vräker snabbare och oftare än förr. Dock finns det allt mer av härbärgen, korttidsboenden, övergångslägenheter än vad som fanns förr i tiden. Hon kan också se att många självhjälpsprogram som Anonyma Alkoholister (AA) och Anonyma Narkomaner (NA) har vuxit fram. Även Hela Människans Linusutbildning där man hjälper barn till missbrukare (Glömda barnen) har ju vuxit fram under åren.
Jag låter Najmi drömma lite om RIAs verksamhet och tänka bortom pengar och personalresurser. Hon önskar då att man kunde få till ett hus för människor som är på väg ur missbruk. En miljö där man kan få hjälp att bryta mönstret så att man kan förändra sitt liv. Hon ser gärna att man kunde arbeta ännu mer förebyggande, exakt hur vet hon inte.
Själv har hon fått känna på missbrukets verkningar då hennes man hade perioder i livet då han missbrukade alkohol.
Idag är Najmi pensionär men jobbar på lika mycket ändå. Hon engagerar sig mycket för RIA-Dorkas men hinner också med att arbeta för härbärget i Örebro som drivs av Frälsningsarmen. När hon inte engagerar sig där är hon med i "Bullkyrkan" som delar ut bullar och kaffe till festande ungdomar på fredagsnätterna. När hon inte arbetar som volontär gillar hon att gå i skogen, att arbeta i trädgården och att sticka.
Najmi sprudlar verkligen av energi men så har det inte varit alltid. Hon berättar att det var ganska jobbigt i början av 2000-talet.

- 2001 dog min pappa, året efter min mamma. 2003 såldes barndomshemmet med alla minnen och året efter dog min man Arne. Samma år gick jag i pension och det var en tuff period i mitt liv, förklarar Najmi.
Intervjun avslutas och jag kommer på mig själv ännu en gång: Hjältar bär inte gummidräkt och cape, utan de finns mitt ibland oss, i vardagen och är förklädda till människor som beter sig som Najmi alltid har gjort.

Text och foto: Daniel Ryderholm

Najmi Olsson, 70 år.