Tipsa en vän Skriv ut 1 kommentarer

Många svenskar har en uppfattning om Alex Schulman, för de flesta är det en person man tycker om eller ogillar. Han har arbetat som chefredaktör, översättare och cykelbud, men för de allra flesta är han känd som en bloggare som vågar sticka ut hakan. Hela Människan har träffat honom för att tala om hans självbiografiska bok ”Skynda att älska” och hans papparoll.

Jag är ett glömt barn säger Alex Schulman till reportern från Värmlandsnytt. Alex håller ett föredrag om sin bok ”Skynda att älska” i Arvika och i pausen blir han intervjuad av SVT. Han började föredraget med att säga att han känner sig hemma i Värmland och han är glad att vara här. Han berättar också att just få tala om sin pappa inför publik, blir lite som terapi för honom. Tidigare på kvällen fick jag en halvtimmes intervju med honom. Jag hade förväntat mig att få dra ur svaren ur honom. Jag vet inte varför jag tänkte så, antagligen spelar mediebilden av honom, mig ett spratt. Boken han har skrivit är mycket öppen och inte tillrättalagd. Intervjun blev likadan.

Läs Marie Björklinds recention av Alex Schulmans bok "Skynda att älska" här!

Alex Schulman. Foto: Daniel Ryderholm

Känner du till begreppet ”Glömda barn”? Och hur relaterar du dig själv till det begreppet?
– Jag har själv funderat på det där och jag gick i terapi för cirka två år sedan och min terapeut menade att jag har fått narcissistiska sår av just frånvaron av närvarande föräldrar. Det finns två tillfällen när ett barn får narcissistisk period (egenkär) och är inte mamma eller pappa där under den perioden uppstår de här såren. Det är en skillnad på att ha ett sår och en störning. En störning är något allvarligt medan ett sår är något som går att bearbeta, behandla och bli av med. Det jag har kommit fram till i samband med att jag skrev boken och att jag själv blev förälder är att vi barn är i våra föräldrars våld och beroende av att de sköter oss väl. Det är inte alltid lätt att göra det när man är mitt i karriären. Min mor var 22 år när hon fick mig och hon var mitt uppe i karriären. Hon hade precis gått ur skolan och ville ut i arbetslivet. Pappa var mitt uppe i en superkarrär som TV-producent. Så det klart att de hade de svårt att få det gå ihop rent tidsmässigt. Det blev många kvällar då vi var ensamma. Det fanns också de gånger då vi inte fick den bekräftelse vi ville ha. Å andra sidan, när pappa väl var där, var han otroligt närvarande och fantastik.

Du skriver i slutet av din bok ”Skynda att älska” att det har tagit dig fem år att förstå att det kan vara förlösande att faktiskt få bryta ihop ibland och gråta. Vad kan ha gjort att många av dina känslor har varit frusna under så stor del av ditt liv?
– Jag tror att det är oklart. Det kan inte vara genetiskt i alla fall. Min pappa grät ju hela tiden, exempelvis när han såg ett gult löv på träden börja han och gråta för att hösten var här. Min mamma var också en gråtande människa. Min bror Calle grät ju nästan då någon sa ”Hej” till honom. Så det är mycket underligt att jag har blivit en person som inte gråter. Jag tänkte väl att när jag började gå i terapi för snart två år sedan skulle det förändra mitt liv och även detta. Men hittills har jag inte gråtit en enda gång sedan dess. Det är helt enkelt väldigt svårt för mig att förklara.

Du beskriver framför allt din far men också din bror Calle mycket kärleksfullt. I beskrivningen av Calle träder en mer känslosam person fram. Stämmer min iakttagelse och hur kommer det sig i så fall?
– Det skitsvårt för mig att säga. Men egentligen helt enkelt så att när ett par föder tre barn får ofta mellanbarnet speciella egenskaper. Jag är ju mellanbarnet. Min teori är att det första barnet är ögonstenen som föräldrarna kan ”dö” för. När det sista barnet kommer känner föräldrarna ungefär som ”att nu är det sista gången vi upplever att få ett barn” och barnet blir lite sladdbarnsomhändertaget och bortskämt. Mellanbarnet blir ofta bortglömt och åsidosatt. Mellanbarnet är ofta receptiva och känsliga. Vi har en radar för det som händer omkring oss, vi kan läsa in saker som händer i omgivningen, dålig stämning och lyhörda för när folk bråkar och så vidare.

Din far Allan var gammal när han fick dig och dina bröder. Mellan och på raderna i boken träder en mycket dödsrädd Allan fram? Hur tacklade du detta som barn?
– Jag växte upp med att han var rädd för döden och kände samma extrema dödsrädsla som mycket ung. Jag var ungefär tio år när jag blev dödsrädd och det måste var något sorts svenskt rekord i hur ung man kan vara och ändå vara dödsrädd. När jag var i den åldern hade jag en bild av att man med åren började acceptera döden och att man på sätt och vis omfamnade den. Jag frågade pappa om det stämde och han sa ”Nä nä, det blir bara värre och värre”. Det svaret gav mig inte heller någon större tröst. Min dödsrädsla har också blivit värre och värre. Jag har en enorm dödsrädsla, jag tänker kanske på döden trettio gånger om dagen. Det är som sting av ångest som jag måste bli av med, men idag är jag bra på att styra bort från dödsångesattackerna. Jag tror absolut att detta är ett arv från min pappas ständiga grubblande kring detta. Mina bröder har inte alls samma känsla för döden. Jag tror att det är antingen eller. Har man en dödsrädsla vet man exakt vad jag talar om, har man inte det förstår man inte alls mina känslor. Vi som är dödsrädda kan samtidigt inte förstå hur man inte kan vara det. Jag anser det vara ignorant att inte vara rädd för döden.

Du verkar ha haft en excentrisk far som älskade er barn förutsättningslöst. Dock inte utan att ni var tvungna att anpassa er? Jag tänker på hans temperament, ålderdomen, tablettmissbruket i slutet av hans liv och så vidare. Du beskriver i din bok att han slog dig en gång. Var detta den enda gången han gick över gränsen gentemot dig?
– Det var bara en gång han slog mig. Mamma slog mig också några gånger. Men det var absolut inte något agande hem. Däremot att vi var i hans våld, det stämmer att det var så. Hans vansinnesutbrott var vi rädda för. Vi lärde oss att de kunde komma när som helst, när vi råkade välta något i köket. Vi lärde oss också att parera detta bra. Jag minns när vi satt i baksätet i bilen och vi såg en parkeringsvakt börja dirigera pappa att ”här får du inte stå” då visste vi snart att nu kommer vakten få sitt livs utskällning. Jag skriver om det i boken också, när pappa hade glömt passerkortet till SVT och det satt någon ny i receptionen som inte kände igen pappa. Jag visste tio sekunder innan det hände att Allan skulle bli vansinnig.

Betydde det här att det inte var jobbigt för dig att din far fick sådana utbrott? Eller var det fortfarande pinsamt?
– Först en period som barn när man var rädd för det, sen fanns en period i tidiga tonåren då jag tyckte det var pinsamt, ungefär när jag var runt tio till tretton år. Sedan någon gång i tonåren när man blev en tänkande människa, runt 14 år så kände jag att det är bara och ställa sig bakom detta.

Betydde detta att du backade upp din far även om du tyckte att han gjorde fel?
– Ja det gjorde jag. Det blev som att ”det här är min pappa och det får ni köpa”. Det var en befriande känsla även om det blev patetiskt ibland.

Boken du skrivit handlar framförallt om din far. Trots detta tycker jag att din mor får en liten plats i handlingen. Varför?
– Det beror på två saker. Dels att min mamma var otroligt orättvis och behandlade mig dåligt när jag var barn. Det andra skälet är att hon fortfarande lever. Om jag ska vara sann i den här boken, vilket jag vill vara, kan jag inte skriva om min mamma. Skulle jag skriva sanningsenligt skulle jag riskera att förlora kontakten med henne och det vill jag inte. Då var jag tvungen att marginalisera henne i boken. Min mamma har naturligtvis kämpat hårt för mig, men när jag mindes tillbaka på henne mindes jag bara hemska saker.

Hur var din mamma när du växte upp?
– Min mamma är excentriker, hon är väldigt speciell och har bestämda åsikter och uppfattningar. Hon behandlade oss barn som vi vore vuxna, på ett sätt som vi bröder inte var beredda på. Det gjorde att uppfostran blev ganska skev ibland. Men det fanns ingen psykisk sjukdom eller något sådant i hennes beteende.

Har du kontakt med henne idag?
– Ja absolut, jag var lite orolig för vad hon skulle säga om boken, men hon tyckte den var bra. Idag har vi kommit närmare än någonsin sedan jag fick min dotter Charlie.

Du beskriver också i boken hur din far skrev sina memoarer när du var liten där du nämndes med enbart två rader. Du tog det hela mycket hårt. Varför tror du?
– Det var en bok som handlade om hans tidiga år och hans karriär. Jag kände mig djupt förorättad då när jag var runt 10-13 år. Jag uppfattade att pappa skrev en bok om sitt liv och enbart två rader med mig, det var orättvis. Idag känner jag inte likadant. Boken handlade otroligt mycket om jobb, han skriver ju exempelvis nästa inget om mamma. Det var bara TV-livet, TV-människan Allan Schulman.

Din far tog sig gärna en whiskey ibland. Han var vän med Langer och Hyland som var kända för att dricka för mycket. Vilket förhållande hade Allan till sprit?
– Jag tror att han var rädd för att bli alkoholist eller att förlora kontrollen över alkoholen. Jag funderade inte över detta förrän jag var runt 20 år. Jag tänkte att vill pappa dricka får han dricka. Jag visste att han kunde ta fyra whiskey på en kväll, men det skulle aldrig falla mig in att säga ”nu räcker det pappa”.

Men det var inget som påverkade dig?
– Nä, nja inte mer än att jag vakade över hans whiskeyintag. Men det handlade inte om att jag var rädd för att han skulle bli alkoholist utan för att jag inte ville att han skulle bli för full och ramla och slå sig. Men för det mesta uppförde han sig mycket värdig, även in till slutet. Han var ju en ”drinkare” när jag växte upp, ungefär som jag är nu. Både mamma och pappa konsumerade mycket alkohol. Jag har ärvt den romantiska inställningen till alkohol och tycker det är fantastisk, speciellt vin.

Du skrev i boken att din far aldrig drack i bastun?
– Ja, det var ju förbjudet för honom som finne att supa i bastun, det var så fult. Men efter bastun kunde han ta både en, två och tre supar.

Jag slås av att du och dina bröder var väldigt omhändertagande, framförallt du, när det gäller din far. När fick den lilla Alex bli ompysslad förutsättningslöst och utan krav?
– Det var nog mer Calle som var den mest omhändertagande av pappa. Men just att inte bli omhändertagen var kanske en av mitt livs största förluster då jag tidigt förstod att jag skulle få ta hand om min pappa och inte tvärtom, jag blev pappa till pappa. Det har jag diskuterat rätt mycket med min fästmö och min mamma. Det var skevt att vid sju års ålder förstå att pappa var gammal och jag måste ta hand om honom, det är inte bra, så ska det inte vara. Jag tror att det på något sätt är som att ha en mamma eller pappa som är alkoholist som man måste ta hand om, lägga och pyssla om. Det är samma mekanismer som kommer igång, man bli vuxen alldeles för tidigt på något sätt.

Du är själv far idag. Är du rädd eller entusiastisk att bli som din far? Utveckla!
– Både och. Det gäller att inse hur mycket man påverkar sitt barn. Jag skrev om det i min pappablogg här om dagen, att man kommer skada sitt barn. Uppgiften för oss som föräldrar är att skada sitt barn så lite det bara går. Jag tycker det är en plikt om man har haft en taskig uppväxt att ta tag i sitt liv. Man får gå i terapi. Man får försöka se vilka sjuka grejer man har inom sig och försöka göra allt för att inte lämpa över detta på barnet.

Du har varit rikskändis i många år. I media har du framställts som en man som vågar sticka ut hakan och är rejält kaxig. Håller du med om beskrivningen och hur känner du för detta i så fall?
– Jag har hamnat i fack där jag är en elak människa, en mobbare. Jag är inte ledsen för detta, det har varit helt självförvållat. Jag var väldigt medveten om hur man bygger upp en medieperson. Någonstans på vägen blev det hela för stort och jag struntade i det. Nu är mediebilden helt annorlunda, nu är jag ”snälla Alex” och ”ömsinta Alex” och så vidare. Egentligen har jag varit samma person men valt att portionera ut olika delar av mig själv. På något sätt får det bli som det blir. Jag kunde vara ängslig kring detta förut. Då jag fortfarande brydde mig.

Du bryr dig inte längre?
– Jo jag bryr mig. Men egentligen menar jag att jag inte spelar så mycket teater längre, jag är det jag är helt enkelt. Jag är inte så elak som folk tror men samtidigt tycker jag det kul att retas och att provocera. Även om mediebilden av mig har svängt till att jag är snäll skulle jag aldrig för den skull sluta att provocera.

Kommer det här draget att provocera och retas från din far?
– Det kommer snarare från min morfar, han var en känd författare och polemiker och elak, men samtidigt otroligt underhållande och härlig.

Var du lika provocerande som barn?
– Ja jag har alltid varit sådan, jag har förstått att man kan sticka ut genom att provocera.

Även mot din far Allan?
– Nja, jo kanske lite grann. Men aldrig direkt mot honom för jag hade alldeles för stor respekt gentemot honom och aldrig mot mamma heller. Men däremot mot resten av omgivningen.

Du är inbjuden att hålla en föreläsning om din bok av Nätverket SE MIG i Värmland som firar att barnkonventionen fyller 20 år. Varför tror du att just du blev tillfrågad?
– Dels tror jag det är som ett dragplåster, jag tror att människor tycker det skoj att det kommer någon som är offentlig och håller föredrag. Sen hoppas jag att de har läst boken och att de tycker att det är ett ”barnöde” som intresserar. Boken innehåller ganska mycket igenkänning, kanske inte först och främst för alla som har växt upp med gamla föräldrar utan mera för dem som har förlorat någon nära, eller står i begrepp att förlora någon. Att jag kan berätta utifrån mitt perspektiv hur min barndom var tror jag kan intressera många andra.

Ni spelade en hemmagjord fotbollsturnering under många år (Coca-Cola Cup) vem vann egentligen sammanlagt?
– Min far hade ett arkiv så jag kan säkert räkna ihop alla anteckningar men min gissning är att jag vann. Det var jag som hade talang när det gällde fotboll. Jag var faktiskt väldigt duktig.

Text och foto: Daniel Ryderholm

 

Mer om Alex Schulman

Vilken är din bästa egenskap?
Att jag är snäll och det är så paradoxalt i och med att jag är känd för att vara så icke-snäll. Jag är givmild och snäll mot min familj och mina vänner. Jag är också snäll mot alla människor jag träffar.

Ja, du har varit snäll mot mig som intervjuare!
Haha ja det är inte något som jag försöker eller bestämmer mig för utan det är som jag är. Jag behandlar människor med respekt. Det är något som jag har fått i och min uppväxt. Mina föräldrar var väldigt noga med att vi skulle uppföra oss. Det var en otroligt hård uppfostran.

Var det din mamma som stod för detta?
Ja, det var nog mamma och hennes katolska arv som stod för det. På något sätt är jag glad för det nu, hur bisarrt det än kan låta.

Vilken är din sämsta egenskap?
Fortfarande kämpar jag för mitt otroliga behov av bekräftelse som jag tycker är vidrigt, men samtidigt inte farligt och ganska naturligt. Jag tycker inte om det faktum att jag googlar mig själv, det är ofräscht på något sätt.

Dina närmsta planer? Är det pappabloggen som gäller?
Nej det är bara ett biprojekt. Just nu är det Schulman Show som gäller, en talkshow på nätet. Vi har en halv miljon besökare varje vecka. Sen har jag precis skrivit klart en barnbok ”Bajsfesten” som handlar om bebis som kan tala i fullständiga meningar sedan födelsen och som bestämmer sig för att sluta bajsa, sen när bebisen väl bajsar blir det en riktig bajsfest. Sen håller jag på med en bok, en fiktiv historia som jag tyvärr inte kan berätta något om. Vidare har jag precis sålt in ett filmmanus, eller en idé till en film till SF. Så nu ska bara manuset skrivas.

Kan du berätta något om vad filmen ska handla om?
Nej jag har tyvärr skrivit på sekretessavtal, men jag kan berätta att det är en komedi med mörka inslag, ungefär som att ”Festen” möter ”Sällskapsresan”.

Text och foto: Daniel Ryderholm