Smärtan berör men vi är tysta!

Det är tidig morgon och de flesta halvsover eller läser Metro på tunnelbanan. I ett hörn sitter en kvinna, som vi medpassagerare lägger märke till. Hon är tilltufsad av livet och är troligen missbrukare. Det vi ser är en grovt misshandlad kvinna, blåmärkena på armarna talar sitt tydliga språk. Men det är främst ansiktet våra blickar dras till. Det blöder från både läppen och ett jack ovanför ena ögat. Hon försöker torka bort en del med en näsduk, men det slutar inte blöda. Några av oss som sitter nära bistår med nya näsdukar men ingen säger något. Smärtan berör men vi är tysta. När tåget stannar vid nästa station stiger en medelålders kvinna på tåget. Hon ser direkt den blödande kvinnan och sätter sig bredvid. Lugnt berättar hon att hon är sjuksköterska och arbetar på en vårdcentral i närheten. Den misshandlade kvinnan erbjuds hjälp men hon avböjer. Hon säger att hon är rädd för att misshandeln ska rapporteras till socialtjänsten och att hon inte har pengar att betala till vårdcentralen.

De båda kvinnorna gick av vid Skanstull för att gå till vårdcentralen tillsammans. Sjuksköterskan lyckades få kvinnan att förstå att såren behövde ses över och att kostnaden gick att lösa. Det här är inte en omskrivning av liknelsen om ”den barmhärtige samariern” som Jesus berättade. Det här är en bild från Stockholm en kall dag i februari år 2011. Vad som sedan hände känner jag inte till men denna ”väckarklocka” ringer då och då. Varför sa ingen av oss andra något? Tystnaden är ett starkt vapen. Dels som försvar för att inte våga berätta för någon vad man varit med om, av rädsla för följderna. Eller att omgivningen är tyst, trots att man vet säger ingen något.

Media har under den senaste tiden rapporterat att en kvinna och hennes fem barn ska utvisas från Sverige, på grund av hon lämnat den man hon levt med. Han misstänkts ha misshandlat såväl kvinnan som barnen. Kvinnan utvisas för att hon lämnar sitt äktenskap för tidigt och hon uppges ha lämnat sin man på inrådan av socialtjänsten, i den aktuella kommunen. Vad hade hänt om hon förblivit tyst? Jag vill inte ens tänka tanken.

När jag besökt Hela Människans enheter i landet har det berättats om hur illa missbrukande kvinnor behandlas. Oftast av sina män rent fysiskt och psykiskt. Men även av personer som arbetar inom den sociala sektorn och polisen. I Hela Människans enhet i Umeå har en kvinnojour startats som är till för våldsutsatta kvinnor med missbruk samt kvinnor som lever i en missbruksmiljö med psykisk- och/eller fysisk ohälsa, hemlöshet, osäkert boende, arbetslöshet eller annan social utsatthet. I denna kvinnojour sker ett aktivt uppföljningsarbete. Här håller man inte tyst utan agerar för att kvinnan och de i hennes närhet som drabbas, ska få det stöd som behövs.

Vi kan inte göra skillnad på människor och säga att en missbrukande kvinna får skylla sig själv. Oavsett hur vår livssituation ser ut, har vi alla rätt till ett värdigt bemötande från omgivningen och stöd när vi behöver det. I Bibeln kan vi läsa om hur Jesus mötte sina medmänniskor. Han talade med kvinnor som var utstötta ur samhället. Han synliggjorde dem och gav upprättelse.

I den vision för Hela Människan som ombuden beslutade om vid årsstämman i maj 2011 står: ”Hela Människans vision är att alla människor ska få uppleva tro, respekt och gemenskap”. Detta är inga tomma ord utan starka värdeord som är grunden för allt vårt arbete. Därför kan vi aldrig vara tysta när vi ser någon medmänniska som misshandlas psykiskt eller fysiskt.

Text:
Frank Åkerman
generalsekreterare för Hela Människan
frank.akerman@helamanniskan.se